Markus överlevde för att han trodde på sig själv
För tre år sedan var han 30 år och hemlösheten, ett destruktivt förhållande och heroinet var ett faktum. Han bröt sig in i skitiga pannrum för att sova, uppskattade Medborgarplatsens tunnelbanestation - på grund av luften från uppblåset som värmde honom de regniga nätterna - och levde på sjukersättning. Nu, tre år senare, så träffar jag Markus – som har tagit sig bort från det livet och bestämt sig för att börja om från början.
- Jaha, men då möts vi utanför T-centralen där. Där vid fontänen då. Gamla kvarteren du vet... Jag känner till dem väl..., säger han försiktigt över telefonen. Och en halvtimme senare, när jag sitter vid fontänen utanför T-centralen i Stockholm, blickar jag upp från marken och ser hur en stor man kommer med bestämda steg kommer fram emot mig. Jag ser direkt, utan att veta hur han egentligen ser ut, att det är Markus. Det syns. Hade jag sett honom i ett annat sammanhang, som på en perrong eller i en folkmassa, hade jag reagerat på samma sätt. Man ser att han har erfarenhet av livets hårda sidor och rynkorna i ansiktet gör inget annat än att bekräfta det. Han kommer snabbt fram till mig, sträcker fram handen och presenterar sig med ett leende som gömmer sig lite blygt bakom mustaschen.
- Jag kan ju börja med att säga att du i alla fall träffar den mest intressanta och öppna personen någonsin, säger Markus när vi börjar gå mot caféet han själv valt ut.
Och så visade det sig även att vara. Klockan är en bit innan lunch på något jag trodde skulle bli en helt vanlig onsdag. Men istället blir det en onsdag som jag kommer att minnas länge, en onsdag som gav mig perspektiv på vissa saker i livet och en onsdag där jag fick se en annan sida av Stockholm – en sida som fick mig att uppskatta det livet jag själv lever mycket mer.
Men låt oss börja från början. Året var 1977, i Nacka, där Markus föddes in i en familj med hårt arbetande egenföretagare till föräldrar som inte riktigt hade tid för sina egna barn. Uppväxten präglades av mobbning, av rädslan för att bli mobbad, av flera flyttar under kort tid, av skilda föräldrar, av en styvpappa, av en biologisk pappa som var frånvarande och av en mamma som lämnade Markus och hans bror när Markus bara var 14 år gammal, för att börja om på nytt på annat håll. Som följd växte han upp till att bli ett reserverat barn, och Markus säger själv att han saknade närhet från andra människor under uppväxten.
När jag frågar ifall han inte saknar att ha sina föräldrar närvarande nu, svarar han:
- Hon valde att lämna oss då, så det är lite väl sent att komma tillbaka nu och försöka göra något åt det. Hon är ingenting att ha.
Och Markus berättar även att han sökte upp sin biologiska pappa först 20 år efter att pappan hade lämnat dem men fann en man som var gravt alkoholiserad och bodde i en lägenhet i Järfälla, så han var inte heller något att ha.
- Du ska inte känna att du måste umgås med din familj och du ska inte må dåligt av att umgås med dem bara för att de är just din familj. Så min biologiska pappa var inte heller något att ha.
Blott fem år gammal hade Markus redan börjat smygröka, och nio år senare, när han var 14 år, använde han narkotika för första gången.
- Jag var ravare från början. Så att jag började med amfetaminet var helt av personligt intresse för just den livsstilen, säger Markus. Sen så var jag alltid vaken och medveten om vad jag tog och varför som jag tog det. Jag var aldrig blind för något.
Och i flera år var amfetamin det enda som Markus brukade, och han hade ett väl fungerande liv med en älskande flickvän och normala förhoppningar på livet. Men en dag kring millenieskiftet, föll hans liv i spillror då han och hans flickvän gjorde slut.
- Jag har aldrig mått så dåligt som då. Man var ju inte stabil någonstans, säger Markus och låter ögonen följa skeden, som han sakta och försiktigt rör om i sitt te med.
Sedan ser han upp på mig igen och berättar att trots allt som hänt tidigare i livet och trots allt som kom att hända efter att de två gick skilda vägar, så var det just den perioden som fick honom att skrapa nere på havets botten. Och därefter behövde han kämpa varje dag för att hålla sig flytande och ovanför ytan. Men sedan gick det bara utför.
Fyra år efter att förhållandet tagit slut, på julaftonen, flyr Markus sin lägenhet i Järfälla i panik. Han har just blivit misshandlad och rånad i sin egen lägenhet. I sitt eget hem. I sin egna frizon.
- Det var som att någon slet bort min trygghet ifrån mig - så fort.
Så plötsligt, på julaftonen 2004, är Markus hemlös och utan trygghet i livet. Och han får inte skriva in sig på något härbärge eftersom han inte är folkbokförd i Stockholms stad. Men då, lär livet är som mest hopplöst, träffar han en tjej. En tjej, som må vara heroinmissbrukare men som råkar ha ett rum i en lägenhet som hon delar med en, som Markus uttryckte det själv, jävligt äcklig gubbe.
Markus och tjejen, som heter Heidi, började att träffas och till slut blev de tillsammans. Heidi inser väldigt tidigt i förhållandet hur pass beroende Markus är av henne och hon, girig som hon var, var inte heller sen med att utnyttja situationen. Hon hade lägenhet men ingen inkomst. Han hade sjukersättning och var hemlös. Han behövde underkasta sig henne och hon insåg även tidigt i förhållandet att hon behövde dra ned Markus i herointräsket för att själv kunna få sin dagliga dos. Och Markus fick helt enkelt finna sig i situationen eftersom Heidi var hans enda trygga punkt under den perioden. Så, år 2004, började Markus med sprutor och heroin. Bara för att Heidi ville det.
Deras förhållande byggdes upp på mentala övergrepp, naivt hopp och destruktiviteten som fanns i förhållandet. Markus berättar om att han brukade hoppas på att hon skulle somna så han kunde krama henne lite någon gång per dag innan hon till slut vaknade upp och helvetet bröt lös igen. Han berättar att det var svek, misstro och krig dagligen i fyra år. Men han skyller inte på henne för att han hamnade där han gjorde i slutet:
- Jag var redan på väg åt det hållet. Och på ett sätt är jag tacksam mot henne och det hon har gett mig men på ett annat sätt vill jag bara stycka upp henne och sprida ut delarna över hela Sverige.
När jag frågar honom hur tankegångarna gick under tiden han var hemlös och narkotikamissbrukare så svarar han att tankarna om livssituationen kom krypande under en längre tid. Det var inte som att han blev väckt en morgon av att polisen kastade ut honom; han hade själv satt sig i den sitsen. Han umgicks med driftare som gick från husvagn till husvagn och tillslut var han själv en driftare utan en säker bas i livet.
Och mitt uppe i sitt narkotikamissbruk och hemlösheten, var det inte viktigt för honom hur han uppfattades av omvärlden. Men när han blickar tillbaka på livet som narkoman så tänker han på den skeva självbild och den destruktiva världsbild som han naivt konstruerade.
- När man är narkoman så är man blind för sig själv och tror sig själv vara anständig fastän skägget växer stort och kläderna är smutsiga. Jag började till och med uppskatta halvskitiga pannrum som jag fick bryta mig in i för att ha någonstans att sova.
När regnet öste ner utomhus så fanns det en grej som Markus uppskattade: Att sitta i hörnet på Medborgarplatsens tunnelbanestation precis innanför dörrarna där den varma luften blåste upp för att värma honom. Där satt han. Regnvatten som droppade från honom och som trängde igenom alla klädesplagg enda in på den bara huden – smutsig var han, och luktade illa.
- Det är väl klart att folk inte ville komma och prata med en då. Men ens samhällssyn var så vrickad att man inte ens reflekterade över det.
Fyra gånger på fyra år så voltade han – det vill säga att han avtjänade fängelsestraff för narkotikarelaterade brott. Men sista gången han åkte in – i fyra och en halv månad år 2008 – så förändrades allting. Han blev diagnostiserad med Hepatit C grad 3 efter att ha delat sprutor med andra heroinmissbrukare och började efter att han blivit diagnostiserad få hjälp från andra människor. Läkare började hjälpa honom med mediciner, boende fixades på Ny Gemenskap - som är ett hem för före detta hemlösa narkotikamissbrukare - så han kunde börja behandlas mot sjukdomen och han kände att styrkan började kom tillbaka och vinden vände. Och så berättar han med en stolthet i blicken att när han är klar med behandlingen för Hepatit C så kommer han till och med kunna bli blodgivare för att hjälpa andra människor.
- Tacka gudarna, säger han medan han sträcker upp sin knutna näve i luften som en segergest, och ler stort med den andra handen vid hjärtat.
Sjukdomen gjorde honom motiverad till att göra något åt sitt liv. Och i maj 2008, när han släpptes ut från fängelset, gick han från ett tungt heroinliv till ett boende med noll tolerans. Men ingen fanns för att ta hand om Markus när han kom ut från fängelset och flyttade till det nya boendet. Han hade ingen att vända sig till när han började om från början. Men han berättar att eftersom han är så rigorös i beteendet och så disciplinerad mot sig själv, håller på sina rutiner och tar hårt vid löften så klarade han sig ändå. Han överlevde för att han trodde på sig själv. Och att han, fastän att han inte var lycklig, orkade leva vidare trots alla motgångar.
Markus skäms inte över var han kommer ifrån, vem han har varit eller vad han har gjort. Han berättar glatt historier där han öppet presenterat sig som sprutnarkoman för damer på tunnelbanan och berättar historier om när han snedtänt och försökt bryta sig in på offentliga toaletter i Gamla stan. Och sedan visar han mig såren på armarna och då blir plötsligt alla hans ord verkliga.
- Här var inkörsporterna, för allt, säger Markus och vinklar upp armarna så båda armvecken blottas väl och avslöjar röda sticksår. Inkörsporter till allt. Mediciner, droger och så vidare, fortsätter han.
- Jag har hittat mig själv. Men jag har inte fått det gratis. Alla behöver betala för sin identitet.
Och med betala menar Markus uppoffringar som förluster, vänner som dör och annat som gör en starkare som person. Han menar att motgångarna och förlusterna har gjort honom mer vaken och även låtit honom landa i sig själv för att inse vem just han är. Han säger att:
- Allt nedbrutet byggs upp till ett ”jag”. Man behöver de där motgångarna för att finna sig själv.
Men sedan säger han även att, att hitta sig själv handlar om emotionell mognad och att man måste vara ärlig mot sig själv för att kunna vara ärlig mot sina medmänniskor och prioritera rätt för att ”jaget” man bygger upp ska passa just en själv och ingen annan.
Plötsligt säger Markus från ingenstans:
- Vill du med och se Ny Gemenskap?
Han förklarar att Ny Gemenskap är ett hem för hemlösa med missbruksproblem, som ligger mitt i centrala Stockholm och Markus själv har bott där i lite över ett år.
- Jag håller mig kvar. Jag är yngst men har bott där längst! säger han och skrattar lite.
Efter fem minuters promenad från Hötorget svänger vi av in på en gård där det sitter massor med hemlösa människor på bänkar. Sedan vidare in genom den stora entrédörren, upp för massor av trappor, förbi ett rum med maskiner av olika slag, till höger runt hörnet och längst bort i korridoren innanför en vit dörr så finner vi det - Markus frizon.
- Det tog ett tag att bygga upp. Men jag gillar det. Jag trivs... Och så har jag problem med höften. Så jag ligger helst på golvet och gör saker, säger Markus följt av lite skratt medan han pekar på den lilla datorn och almanackan som placerats mitt på golvet i rummet.
På väggarna hänger tyger i alla möjliga färger och former, runt om i rummet ligger tusentals småsaker, medicinförpackningar slängda här och var och på sängen ligger halva garderoben utspridd.
- Det är hemtrevligt... Och jag trivs... Jag trivs... Det gör jag!
Det som gör mig förvånad vid mötet med Markus är att han inte bara pratar negativt om perioden mellan 2004 och 2008 då han stod helt utan någonting i livet. Han säger att det positiva var att han nuförtiden är mer vaken och inser att människor är fula. Han står inte blåögd och tror gott om allt. Han vet nu att ifall droger, piller, amfetamin, heroin, alkohol eller något annat berusningsmedel är inblandat i situationen så är det dömt att gå åt helvete. Fast idag, med alla sina erfarenheter i ryggsäcken, har han lärt sig att skilja människan från berusningsmedlet och vet att det är människan som felar från början.
Markus ler när han säger att han trivs, men när jag frågar ifall han är lycklig så blir svaret kort och gott nej. Det är för mycket som väger över till den negativa delen av livet och han berättar om hindren han dagligen behöver kämpa emot och vilken kraft som krävs för att faktiskt hela tiden springa i motvind. Han behöver sätta upp små och realistiska mål varje dag i hopp om att finna lyckan. Målen kan vara att sluta döma sig själv, att bli blodgivare när behandlingen av Hepatit C är klar och längre fram, berättar han, kommer bli målet bli att skaffa flickvän, familj, barn, bil och att finna någon som är stolt över honom, någon som älskar honom.
Sen ser han upp på mig och säger:
- Jag vägrar ta två steg tillbaka, jag bara vägrar.