Queff: Nästan Äntligen Erkänd, i alla fall snart
Han hänger ut med huvudet och de långa dreadsen genom fönstret på den andra våningen i rivningskontraktshuset vid Hornstull i Stockholm. Han som hänger ut med huvudet har rappat i nio år och släpper snart sitt första egna riktiga soloprojekt ”Godnattis klockan 12 på dagen”. Sen så är det han som är med i den mest omtalade gruppen på den svenska hiphopscenen just nu - Det Blå Skåpet. Jag möter en ytterst förvirrad men samtidigt avslappnad Queff för första gången i fönstret på andra våningen när han glatt ropar:
- Hej hej!
- AH SHIT DEN HÄR! Herregud vad länge sen! Denniz... Denniz! DENNIZ! Vad hette den där låten? Spela den där låten jag ska gästa då! Du vet den... Den ligger på skrivbordet, tredje raden uppifrån i mitten någonstans! Ah vänta, vart var vi någonstans? Vänta vänta nu, vi väntar tills att Denniz slagit på musiken... Sådär ja! Fan vad fet den är! Vart var vi sa du?
Om det inte redan har framgått att denna intervju var svår att utföra kan jag meddela det nu. Det är inte det lättaste att intervjua någon när man möts i en lägenhet på alldeles för få kvadratmeter fylld till maxgränsen med fulla, glada, dansande och trötta människor. Människor som antingen råkat slumra till, råkar spy eller som dansar till musiken som pumpar högt ur högtalarna som om livet deras stod på spel. För man avbryts hela tiden av både väntade och oväntade händelser som utspelar sig mitt framför näsan på en. Stor händelser som att en kille slumrar till och får ansikte, mage och armar nerklottrade med en svart penna eller små händelser som att Queff ska gå och fylla på glaset sitt med vin.
- Håller du i den här? Här! Ååååh, nu ska jag bara ta mig upp, säger Queff medan han ger mig ett tomt glas och häver upp kroppen från nästan liggande läge till stående i tempo likt en sengångare. Okej, jag ska bara fylla på! Vill du ha? Är du säker? Okej visst! Det finns påskmust också! Nehe, inte det heller nej. Nu sätter jag mig ner igen så fortsätter vi. Vad var frågan nu igen?
Sinnesstämningen i rummet smittar av sig på även mig och förvirringen växer sig bara större och större bland alla som tryckt in sig i den lilla ettan vid Hornstull. Men efter diggande till musik, twittrande, nerklottrade lemmar och påtår i vinglasen kan intervjun börja på riktigt.
- Nu är jag redo! Nu kör vi!
Ja, då kör vi! Robert Sabado - som även går under namnet Queff - började som 14-åring att rappa under det pampiga namnet MC Queff Pimpalicious. Ni kanske tycker att namnet låter lite konstigt, men vi låter Queff förklara. För på något invecklat sätt är hans forna namn en hyllning till McDonald’s superba hamburgare QP.
- Ja men MC som i McDonald’s och första bokstäverna i Queff och i Pimpalicipous skapar ju tillsammans QP. Alltså MC QP. Svårare än så är det inte! Föresten, namnet kom jag på på en träslöjdslektion, säger Queff med ett mycket belåtet leende på läpparna och med spår av skratt i rösten. Och det är relevant att nämna för efter att jag kom på det namnet har jag bara snickrat vidare på min karriär!
En av de många anledningarna till varför Queff för nio år sedan valde att ställa sig bakom micken för första gången var för att han var för tjock för att börja med någon sport. Och trots sin kroppsbyggnad ville han på något sätt ändå bli igenkänd och därför började han med musiken. Men det fanns en till anledning till varför han valde just musik.
- För att vara ärlig mot dig nu. Denniz och jag... Vi började med musiken för att få knulla. Men det var våran anledningen då, idag har jag en helt annan.
Idag menar han att en av anledningarna till varför han gör sin musik är för att den har växt sig större och den har blivit till en identitet för honom. Den andra och kanske den viktigaste anledningen är för att han nu kämpar för att kunna leva på bara sin musik. För förra året när han släppte mixtapet Greetings from Russia tillsammans med producenten Denniz Prime såg han för första gången responsen på musiken han gjorde och skapade då en pakt med sig själv.
- Jag vill aldrig mer ha ett jobb. Jag ska leva på min musik oavsett om jag kommer få leva fattigt eller rikt. Det här har blivit mer allvarligt för mig och det har blivit mer som ett heltidsarbete. Det kan ju faktiskt gå vägen. Jag har aldrig tidigare haft en dröm. Men det har jag nu. Varför ska jag då sikta efter något annat än det jag drömmer om?
Han var som sagt ett barn utan drömmar som vid 11-12 års ålder slutade att sova hemma majoriteten av dagarna i veckan. Han växte upp med en troende mor och en alkoholiserad far som lämnade honom ensam i Sverige vid 18 års ålder då de valde att flytta till Filippinerna - något som har gett honom flera men:
- Klart jag har spöken från min barndom. Men vem har inte det? Jag har flera spöken och demoner. Till exempel har jag en fobi för att vara ensam. Men allt handlar bara om olika nivåer av ångest. Du kanske tycker att det värsta som finns är att du tappat bort ditt busskort. Medan någon plankar och får böter på 2000 kronor som de verkligen inte kan betala för att denne lever på existensminimum.
Om man känner till Queff, läser hans Twitter eller så lite som att lyssna på texterna i hans låtar märker man att han inte har något att dölja när det kommer till hur han lever idag. Öppet kallar han sig för både alkoholist och narkoman och han sticker inte under stolen med att han även är hemlös. Han rappar rader som ”De undrar hur jag överlever, frågar om becknar gräs. Tss... Mindre påsar det ger bättre cash!” och han säger:
- Men på något sätt ångrar jag inte vad jag har gjort. Allt som har hänt har påverkat mig, oavsett om det är drogerna, självmordsförsök eller vad som helst. Den jag är idag, är den jag alltid har velat vara. Och sen fortsätter han:
- Förr tänkte jag hela tiden på hur jag skulle få tag på knark. Hur jag skulle få tag på nästa och nästa och så vidare. Men nu har musiken för mig blivit en anledning att leva. Jag har fått ett mål med livet.
På Queffs vänstra arm sitter en tatuering som för många säkert kan se ut som ett hopsläng av linjer, trianglar och mellanrum. Men för Queff är de där linjerna, trianglarna och mellanrummen så mycket mer. Det är loggan för hans andra klick MMD - Mekk my day.
- Det hela började som Olegs, Denniz och min grej. Vi var ett stort gäng på 30-40 pers som festade tillsammans. Alla hade pundat och alla var alkoholister. Vi var helt enkelt skönt folk som passade bra ihop. Och vi byggde upp det, för sakens skull.
Men när grundarna av MMD, med Queffs egna ord, pundade ner sig själva för mycket började alla att försvinna.
- Men kolla! De som finns kvar är mina bästa vänner. De som har funnits kvar och jag har skapat en familj tillsammans. Vi är en familj.
Idag, nio år efter att Queff började rappa, är han med i en av de nuvarande svenska hiphopscenens mest omtalade hiphopkollektiv - Det Blå Skåpet även kallad DBS som grundades av de gamla fanbärarna Organismen och Öris. DBS syns här och var på events och spelningar i hela Sverige och senast i förra veckan var de förband till världens största hiphopkollektiv på Münchenbryggeriet i Stockholm - Wu Tang Clan. Men trots att Queff är med i gruppen DBS och trots att han döpt sin ena singel till ”Äntligen Erkänd” känner Queff själv inte att han har blivit så pass stor som han är kapabel till att bli.
- Jag har absolut inte slagit igenom än. Jag är pank, hemlös och deprimerad. Inget jag har gjort idag har jag betalat för, säger han och pekar ut över lägenheten där det står ölburkar och vinboxar utspridda. Men det här är min dröm på något sätt. Jag har bara inte slagit igenom än.